Det ljusa med att stå i sin egen skugga

Denna monolog skulle ha framförts inför publik under Kultur 11. Publiken uteblev, så här får du den istället.

Att i läget man befinner sig i

i sin egen skugga

se sitt eget väsen

och kliva ut i ljuset,

att möta den välgörande solen.

Hur gör man det?

Jag hade förmånen att få visa mina kläder inför en stor församling på Multeum för inte så länge sedan. Jag tyckte det var roligt att få berätta och reflektera högt kring min klädstil och mitt förhållande till kläder.

Ismo, vår kulturkatalysator tyckte att min lilla dragning var så bra att han bad mig göra något under Kultur 11.

Nu är dagen här och idag har i allsköns kultur färgat Strängnäs.

Själv har jag stött och blött vad jag ska säga.  Det måste ju vara kultur, så tänkte jag att det måste vara svårt och tungt. För er.

Den som kommit hit för att se mig dansa och sjunga, och det är säkert en och annan, jag skulle gärna sjunga och dansa för er, men jag måste hålla er stången ett tag till.

När Ismo bad mig medverka var jag in between upplagor av mig själv, in between jobs, ja, in between på många sätt, så jag slängde ur mig det första och bästa jag kunde komma på att prata om, något som i stunden, just då, kändes oerhört rätt. Därav den märkligt rubriken:

Det ljusa med att stå i sin egen skugga…

Ja, så kan det bli när man har taskig impulskontroll, och nu står det där i pränt och jag vet idag inte riktigt vad jag menade. Jag var mitt i förvandlingen, mitt i metamorfosen, där hjärnans små synapser skapar ett så småningom oåterkalleligt tillstånd. Ungefär så här:

2 + 2 = 4

4 = ?

Processen är inte reversibel.

Jag var nog en annan då för blott några månader sedan.

Känner även du det att det funnits flera upplagor av dig själv, och att ni inte umgåtts på länge?

Nåväl. Låt oss upptäcka ämnet i stället. Vad kan jag ha menat?

En sannolik tolkning kan vara att det finns något positivt med att vara sin egen fiende, att hindra sig själv från sin egen talang och storhet. Det är ett ganska radikalt påstående, men kan det stämma?

Våra bilder och berättelser om vem vi är stärker vår identitet och blir till strategier som vi använder oss av.

När jag var liten gick jag i simskolan. Vilket jag egentligen inte gillade. Jag var mager och frusen av mig, och tyckte att simhallar inte var något vidare mysiga ställen. Men som avslutning på simskolan arrangerade simklubben tävlingar för barnen och deras påhejande föräldrar var givetvis välkomna på läktaren i Malmö simhall. Jag hade anmält mig till 50 meter frisim dagens och läktaren var fylld med föräldrar på tävlingsdagen. Veckan innan hade jag varit sjuk. Jag kastade mig i så fort starten gått och simmade för allt vad jag var värd. Jag vände efter 25 meter som överlägsen etta. Men jag hade knappt tagit ett andetag vilket skulle straffa sig. När 10 meter återstår var jag i en klar ledning då allting bara svartnar och jag märker hur jag sjunker. Jag gav upp. Livräddare fick hoppa i och fiska upp mig och pappa stod och skrek på läktaren. De bilderna lever fortfarande kvar i mig och har blivit till ett slags mönster.

Den är en av min berättelser om mig själv. Jag har flera på olika teman. I själva verket har vi alla sådana berättelser. Städer likaså.

Mina egna berättelser handlar många gånger om att jag står i vägen för mig själv: att befinna sig i skuggan och den vetskapen skapar åtminstone i mig en självinsikt om vad för interna hinder jag har. Vad handlar dina berättelser om?

Jag undrar dessutom vilka teman som berättelserna om Strängnäs har? Vad kan vi lära av dem? Kan vi till och med lösa en del av våra gemensamma problem och utmaningar genom att faktiskt berätta dem och förstå våra egna förutsättningar?

Som ni säkert förstått så så kommer jag inte härifrån.

Jag flyttade till Strängnäs, det moderna Sveriges vagga, nej förresten det är ju Sigtuna???, nåväl, jag flyttade hit för för snart 5 år sedan. Jag flyttade till Strängnäs från San Francisco i Kalifornien där jag bodde i ett färgat område på Haight street tillsammans med Pernilla och våra barn Billie och Ella. Lilla Niki låg i Pernillas mage. Barnen påstår att de hörde skottlossning vid något tillfälle. Men det kan ju har varit grannens TV.

Flytten från det kosmopolitiska San Francisco till det idylliska Strängnäs blev en omställning fylld av kontraster.

San Francisco, ett andligt och entreprenöriellt centrum och en stad präglad av att den när som helst kan sjunka i Stilla havet, byttes mot en småstad som trots och kanske även på grund av sitt historiska arv befann sig i ett kulturellt mobförråd. Det var åtminstone min tolkning.

Hur klarar man av den omställningen?

Det gör man inte.

Det gjorde inte jag. Jag levde i förnekelse i två år och spenderade en stor del av tiden i en källare, tills jag insåg att jag måste förändra mig själv och mitt eget förhållningssätt.

Jag måste skapa staden, forma den, vilja något med den.

Det vara därför jag startade en klubb just i den här lokalen på min födelsedag 2009.

Och många kom hit för att lyssna på fantastisk popmusik framförda av band ingen av dem hade ens hört. Det var så jag började leva i Strängnäs och det var också därför jag engagerade mig politiskt. Jag ville helt enkelt mer.

Jag tror inte att jag är ensan om att känna som jag gör. Jag tror att många pendlar till storstan av den anledningen. Det är faktiskt skönt att sätta sig på tåget på väg tillbaka till händelser och valmöjligheter.

Många väljer helt enkelt att bo här men inte att leva här.

Men ska det vara så?

Ska vi fortsätta i skuggan av vårt myndiga och präktiga arv från kyrkan, militären och sjukhuset, ska vi vara en plats där tåget, när det går, blir den adrenalinkick vi av och till längtar efter?  Är det den berättelsen som vi vill berätta eller är det en annan?

Nu tycker ni säkert att jag är orättvis och otacksam, men min poäng är att en stad är sorglig skapelse om den inte är rik på liv. Byggnader tar över och blir till en arkitektonisk diktatur.

Staden blir helt enkelt poänglös.

Mitt anförande handlar förstås om identitet och de grundläggande frågorna vem är jag och vad gör jag här? Och vad gör platser som våra städer med oss?

Så här långt in i min lilla monolog kanske du undrar detsamma.

Vem är jag och vad gör jag här?

Patrick Baltatzis heter jag och är just idag konstnär. Annars jobbar jag som kommunikatör.

Det finns många skäl till att jag och min familj valde att bosätta oss i Strängnäs: bra skolor, vi har familj i staden, nära till allt, mysigt osv. Det var föräldraidentiteten som smög sig på oss.

På Multeum handlade min lilla monolog om identitet utifrån mina klädval och hur kläder förstärker och förändrar oss.

Den här har också handlat om identitet. Den här gången om hur platserna vi väljer att leva på förändrar oss.

Vem tror på fullt allvar att vår omgivning inte präglar oss, att våra värderingar och sätt att vara på inte påverkas av de människor vi omger oss med, inte påverkas av de företag vi väljer att jobba för, inte påverkas av de politiska åsikter vi tar till oss?  Forskning visar att det präglar oss mer än vad vi vill erkänna.

Frågan om identitet är viktig för att det finns så mycket man kan vara idag, och bo på så många andra platser. Vi har ju hela Sörmland vi kan bosätta oss i.

Så vad är det ljusa med att stå i sin egen skugga?

Antagligen att man alltid kan ta sig därifrån. Om man vill och om nu tågen går…

Annonser

About this entry